Ukraina mars 2022

I Solidaritetens namn

I slutet på 90-talet tog familjen Gränsbo över ett litet potatispackeri ute på landet, ganska precis mitt emellan Malmö och Vellinge. Packeriet där Ulf Gränsbo tidigare jobbat, packade ca 500 kg potatis om dagen i konsumentförpackningar och hade förutom honom själv en anställd traktorförare och en packeriarbetare. Trots att det inte är särskilt längesedan var lönerna inom lantbruket på den tiden väldigt låga och pressade, pga. dålig lönsamhet, varvid packeriarbetaren som var en man som kom från Litauen, obetydligt billigare än svensk arbetskraft men ändock.

Man tog över packeriet i helt rätt tid, fler och fler konsumenter ville slippa släpa stora tunga potatissäckar hem från affären utan ville ha det smidigt och bekvämt med mindre förpackningar. Verksamheten växte snabbt och det blev naturligt att även frun till den litauiska mannen började jobba i packeriet. Men man behövde anställa fler medarbetare.

Precis vid denna tidpunkt hade undertecknad avslutat sin militärtjänstgöring, startat upp sitt företag och köpt sin första grävmaskin. Ulf som bodde granne med mina föräldrar hade hört talas om detta och tänkte att han skulle gynna någon lokal nystartad med ett litet gräv jobb. Familjen Gränsbo hade även anställt två vänner till det litauiska paret, som inom kort skulle komma från Litauen och börja arbeta på gården. Mitt jobb blev att fälla några träd, ta bort stubbar och jämna av ytan till två bostadsbaracker där de nyanställda skulle bo.

Ulf var jättenöjd med mitt arbete och året efter när det var tid att bygga ett nytt packeri och ytterligare två bostadsbaracker fick jag uppdraget att göra markarbetena och en del andra arbeten.

Åren gick, företaget växte och byggde ut, växte och byggde ut. De anställda tog sina vänner och familjer till Sverige för att arbeta på gården. Idag packar man 15 000-17 000 ton potatis om året och har c:a fyrtio anställda till sin hjälp. Detta har gett mer och mer arbeten att utföra åt dem, vilket i sin tur inneburit att de senaste åren har jag själv varit fullbokad med arbete på Gränsbo. Som tur är har jag kunnat förlita mig på min duktiga personal som utfört våra andra uppdrag på ett mycket bra sätt.

Då jag i princip är på gården året runt har det lett till att jag känner alla anställda väldigt bra och det i sin tur leder till vad denna text egentligen ska handla om.

När Ryssland anföll Ukraina blev det nog den stora snackisen på de allra flesta arbetsplatser runt om i landet. Så även i fikarummet på Gränsbo, där blev det en väldigt stor fråga då två personer är från Poltava-regionen i Ukraina och ytterligare några har släkt och vänner i Ukraina.

Några dagar in i kriget började det bli tal om att åka ner och hämta upp vänner på gränsen till Polen om de skulle lyckas ta sig ut ur Ukraina. Jag sa direkt att jag gärna gör en insats och att jag kunde ställa upp med min minibuss och köra, men att någon var tvungen att åka med eftersom jag inte kan ett enda ord Ukrainska, två av de yngre killarna var direkt med på idén. En, vars fru och svåger är från Poltava, och hans kompis som kommer från gränsen mellan Litauen och Ukraina.

Vi ville komma iväg så fort som möjligt innan situationen eventuellt eskalerade ännu mer. Vi bestämde oss för att försöka köra torsdagen den tredje mars, på dagen en vecka efter att invasionen påbörjades. Vi sa till vänner och bekanta att de får gärna swisha valfri summa som vi kunde köpa mat och mediciner för, att ta med oss ner till gränsen. Vi kollade även runt med några företag om sponsring, antingen med ekonomisk hjälp eller med materiella ting.

 

Torsdag morgon två dagar efter vi börjat samla in saker som vänliga människor och företag skänkt till oss hade vi fått in nästan 30 000:- i kontanter, 300 liter diesel i dunkar samt 50 st. första hjälpen kit. Dessutom fick vi överfarten med snabbfärjan mellan Ystad-Sassnitz gratis.

När kvällen den tredje mars närmare sig hade vi packat minibussen och personbilen och rullade mot färjan i Ystad. Vi tog sista båten ner och planerade att vara i Sassnitz c:a 20.30 för att kunna fortsatta vår färd genom natten utan alltför mycket annan trafik. Vi åt middag på båten för att kunna köra tills vi behövde tanka nästa gång.

Resan över gick smärtfritt och vi betade snabbt av milen till polska gränsen. En kort bit in i Polen blev vi dock stoppade av en misstänksam polis som undrade varför vi körde runt klockan två på natten med en bil full av dieseldunkar. 30 minuter senare och efter några språkförbistringar kunde vi dock fortsätta som planerat.

Fredag förmiddag rullade vi in på ett stort köpcentrum i Lodz söder om Warszawa. Här fyllde vi bilarna med mat och mediciner. Mat i storpack för c:a 15 000:- och mediciner (framförallt smärtstillande och hygienartiklar för barn och kvinnor) för ytterligare 15 000:- inhandlades.

Efter en snabb frukost rullade vi sedan vidare mot Chelm vid gränsen för att plocka upp de personer vi skulle hämta. Två kvinnor med tre respektive två barn och ett yngre par. Ju närmare gränsen vi kom desto mer kaosartad blev trafiken. Det var allt från personbilar till stora militära lastbilar som trängdes åt båda håll. Detta i sin tur ledde till att vi inte var framme i Chelm förrän kring midnatt natten mellan fredag och lördag.

De flesta av de som flytt från Ukraina hade gått och lagt sig för natten i de provisoriska tälten som rests till ett större läger. Hela området var fyllt av blåljus från polisbilar och ambulanser som åkte runt. Det var även en aldrig sinande ström av lastbilar och bilar som kom och lämnade av varor och förnödenheter, som snabbt lastades om på mindre transportfordon och lika fort sågs försvinna över gränsen in i Ukraina igen.

Trots att vi var där mitt i natten var den en liten men konstant ström av människor som kom gående från gränskontrollen. I princip bara kvinnor, både med och utan barn. Men även en del äldre människor och några helt ensamma barn som bara hade en liten påse eller ryggsäck med saker med sig. De flesta ensamma barn hade bara blivit satta på ett tåg västerut då föräldrarna antingen varit tvungna att stanna kvar eller helt enkelt inte själva fått plats på tåget .

När vi lastat av våra bilar fick vi snabbt kontakt med dem vi skulle hämta och de satte sig i bilarna. När lite godis och leksaker var utdelade till barnen som vi haft med satte vi kurs västerut igen. Barnen somnade väldigt fort när vi lämnat Chelm och de vuxna var mest tysta och sammanbitna och visade oss lite bilder inifrån Ukraina. Allt från sönderbombade hus till hur de gömt sig och tagit skydd i skyddsrummen. Efter någon timmes resa när solen långsamt var på väg upp sov alla personer som vi hämtat. Vi fortsatte att köra men det började närma sig bränslebrist och frukost. Vi gjorde ett snabbt överslag av tiden för tankning och intagande av frukost, vi insåg att vi aldrig skulle hinna till sista båten under lördagskvällen för återresa till Ystad. Där och då bestämdes att vi kör till Rostock, tar båten till Gedser och kör hem via Danmark och Öresundsbron. Sagt och gjort, vi rullade på genom Polen och in i Tyskland utan vidare missöden. Det blev en snabb sen lunch/tidig middag på en McDonalds varpå vi fortsatte genom Tyskland för att anlända Rostock vid 21 tiden lördag kväll. Efter en kort väntan vid färjeläget och en del bedjande i biljettluckan slapp vi att betala även för överfarten här.

En kort båttur senare och efter en resa genom Danmark där alla passagerare återigen sov, väckte vi dem lagom i tid för att åka ut på Öresundsbron så de kunde se bropelarna upplysta i Ukrainas blå/gula färger. Det var ett gäng väldigt tacksamma passagerare med tårarna sakta rinnande som ankom till tullen och migrationsverkets personal på Lernacken ca 02.00 tidig söndag morgon.

Knappt två timmar senare kunde vi rulla därifrån med alla papper lösta och en natts tillfällig inkvartering väntade i de baracker jag varit med om att placerat ut c:a 20 år tidigare.

Senare på söndagen körde vi runt och lämnade av dem vi hämtat till sina släktingar och vänner i södra Skåne och kunde meddela tillbaka till de som stannat i Ukraina att de var framme välbehållna och i trygghet.

När denna text skrivs den 20/3 har vi varit ytterligare två gånger och hämtat flyende personer. En gång utanför Warszawa och en gång precis på gränsen mellan Tyskland och Polen.

Ingen kan göra allt och lidandet och behovet av hjälp är enormt i Ukraina, men även i grannländerna som får ta emot väldigt många flyende personer. Om man fysiskt hjälper till eller väljer att donera pengar, gamla kläder eller leksaker spelar ingen roll.

 

ALLA KAN GÖRA NÅGOT.
Och med den solidaritet och generositet jag upplevt från människor genom dessa resor, är jag helt säker på att Ukraina kommer på något sätt komma ut stärkta som nation på andra sidan.

 

Lomma den 20/3 2022
Henrik Håkansson